Jag heter Sven-Einar Holmsten och är gift med Maritha. Sonen heter Magnus och barnbarnet Mathilda, vilket Maritha redan berättat om.

Mitt hundliv startade med att jag varje dag på väg hem från skolan blev jagad av en tax i grannskapet. Taxen lurpassade på allt och alla innanför sin häck, och mest på mig. Min rusningar förbi häcken hade kanske kunnat utveckla mig till en riktigt bra sprinter! Den där taxen gjorde att jag under en lång tid faktiskt var riktigt hundrädd.

Jag tyckte dock mycket om djur, och innerst inne gillade jag även hundar… Så för att råda bot på min hundrädsla, som var mycket störande då flera vänner och bekanta hade hund, var jag ibland hundvakt åt Laika, en jämthund som jag bodde granne med i uppväxtåren. Hon botade mig faktiskt en hel del.

En arbetskamrat och mycket god vän, Nisse Bjälå med fru Kerstin köpte en vuxen boxertik, Bess, som de senare parade. Jag gillade Bess och bestämde mig för att nu eller aldrig, nu skulle här köpas en hund. Det blev BIR, ja han hette faktiskt så i stamtavlan men smeknamnet blev Birre. Det visade sig att mamma (Isomajs Bess) faktiskt var Lydnadschampion (inte undra på att hon var så duktig på alla kurser som Kerstin gick och alltid vann alla avslutningstävlingar!!) och Birre ärvde hennes talang. Inte nog med det, Birres helmorbror (Isomajs Basse) var dessutom Bruksprovschampiom - i drag, en av de få.

Inte bara Maritha, utan även jag var en ambitiös hundägare och blev naturligtvis medlem inte bara i AfB utan även i Stockholms Södra Brukshundklubb. Efter några kurser och lite tävlande var intresset väckt, och Birre som hade gott påbrå, blev trots att jag var nybörjare och hundrädd, elithund i rapport, fick certpoäng och vann Forester Johnssons vandringspris 1975.

Bruksarbetet har sedan dess varit mitt stora intresse och hundrädslan släppte så småningom. Min andra hund blev KORAD CH Marikarlos Peculiar Man. Beppe var en alltigenom fantastisk hund, vår sons bästa kompis och saknad än idag. Beppe blev elithund i spår med flera certpoäng som högsta merit. Han lyckades tyvärr aldrig få något cert och vann heller aldrig Forester Johnsson. Hans bästa resultat där var en andra plats och då efter Teamwork Espresso. Däremot var han ett år bästa brukshund på min hemmaklubb, alla SM-längtande schäferekipage till trots, och även placerad på "Sverigelistan" över årets bästa brukshund i spårhundsgruppen.

Jag hade också förmånen att få arbeta med hans far CH Gremlin Famous Story, en lika stor personlighet även han, som jag "körde upp" till bruksmeriteringen för championatet, dvs, till högre klass, samt med sonen KORAD CH Teamwork Caledonian Man av samma skäl, dvs till högre klass för championatets skull. På den tiden räckte inte korningen som championatmerit.

När Maritha kom in i mitt liv, "tvingades" jag att även börja uppskatta livet i och kring utställningsringarna och det har onekligen sina trevliga stunder det med.

Arbetet inom Boxerklubben har inte varit det mest lockande för mig, utan min tid har jag hellre lagt direkt på hundarna. Det har dock blivit lite enklare uppdrag under åren, och numera fungerar jag som figurant på korning samt testledare på korning och MH. Instruktör är jag sedan länge, men jag måste erkänna att jag hellre jobbar med de fyrfota vännerna än med de tvåbenta.

Vår hane Lukas hade jag ganska stora förhoppningar på, men en svårartad muskelskada satte stopp för hans karriär. Hos oss bor sedan 1 1/2 år Holly, redan nu en stor personlighet som föredrar bollar framför sin husse. Vi får se om en och annan boll kanske kan bytas ut mot en apport här framöver. Med lite tur och Hollys goda vilja kanske det går. Spännande ska det i alla fall bli att prova att jobba lite med en tik igen, det var länge sedan jag meriterade KORAD Teamwork Calender Girl, som även hon har en inteckning i Gunnerfälts VP, någon gång i slutet av 70-talet eller var det början av 80-talet??

Ja, ja åren går!